Näsan rinner, halsen kliar och jag är klarvaken!

Lyckan över att vara feberfri blandas med ångesten över att sitta åtta timmar på jobbet imorgon. Hur kommer det gå med det och förkylningen om jag inte sover ngt inatt?

Suck.

Madeleine.

Så igår kväll var jag pigg och kunde inte somna förrän sent. Under natten har jag vaknat flera gånger och det är inte likt mig, för jag brukar sova gott. Och så vaknade jag en kvart innan väckarklockan ringde. Sådant händer inte mig… Låg kvar en stund och lyssnade på Niclas andetag och vårfåglarnas kvittrande.

Och idag är jag på sådär superbra humör igen. Precis som igår.

Madeleine.

Bekymmersrynkorna mellan ögonbrynen försvann, all oro löstes upp och svävade bort med den ljumma luften.

För att inte tala om Nerja och Bibione, men jag är inte tillräckligt skicklig med ord för att beskriva de semestrarna verklighetstroget. Som drömmar jag drömt.

 Att ha varit med om det och att ha de underbara minnena betyder så mycket för mig. Fjärilarna kan spritta till i magen när jag tänker på det och jag ser fram emot alla de gånger vi ska åka dit i framtiden.

Madeleine.

Icke, tycker jag!

Jag har läst mycket skit i dagarna om David, hans familj och de som bryr sig och vill hjälpa till.

Jag skriver om detta för att det inte får glömmas bort. För att alla ska göra sitt yttersta och för att även de empatilösa som menar att vi bryr oss för att det är häftigt och för att bli uppmärksammade ska förstå att det finns de som bryr sig på riktigt!

Ända sedan jag fick reda på att David försvann har jag mått dåligt. Han är bara 18. Han ska ta studenten i år. Han har en familj och många vänner som älskar honom . Inte en enda en som känner honom har skrivit ett ont ord om honom!

Jag går in på HN, Aftonbladet och Facebook flera gånger om dagen för jag vill höra att de hittat honom oskadd. Att allt var ett missförstånd. Att han helt plötsligt tappat minnet och irrat bort sig till en gammal dam i en avlägsen stuga utan tv och radio. Att han blivit kidnappad, men att någon befriar honom eller att kidnapparna inser att de gjort fel och släpper honom. Att han stuckit utomlands… Vad som helst! Bara han kommer tillbaka oskadd!

Kanske överreagerar jag. Eller så har jag bara ovanligt mycket medkänsla.

Att jag skulle följa det på grund av nyfikenhet eller intresse för brott är löjligt! Jag viskade ”Nej, nej, nej!” när jag såg AB artikel om blodfläckarna. Jag är rädd för alla vägar det kan ta.

Kanske beror det på att det är så nära geografiskt sett. Att jag känner några som känner honom. Att jag blir rädd att det kan hända någon jag älskar. Att det är mörka krafter i görningen. Onda krafter. Världen är, i min mening, alltför ogästvänlig ibland. Alldeles för hemsk.

Det kanske är allt som samlas och nu med David blev det bara för mycket för mig.

Eller så betyder han helt enkelt något speciellt och jag har ingen aning om varför jag reagerar så starkt på just detta.

Jag vill bara att människor ska vara lyckliga. Älska, dansa, njuta, skratta, leva… Jag vill att världen ska vara god alltigenom. Det är en utopi.

Förhoppningsvis kommer solen och våren snart och gör att allt ses med andra ögon.

Men jag vill avsluta med orden att jag älskar er! Alla ni goda människor där ute som har empati och som bryr er och vill väl.

Sov gott, where ever you are.

Madeleine.

Att det har gått ännu en månad och att jag just nu inte hinner med att leva som jag vill.

Vakna, åka bil, jobba, åka bil och köra ärenden, äta, fixa grejer i huset/möta hantverkare/planera, sova……

Och världen utanför min innersta krets känns så ogästvänlig och farlig.

Som om den kan hoppa upp och bita mig i benet när som helst.

Men när jag är med dem jag älskar njuter jag ändå.

Då känns världen öm och moderlig igen.

Och jag vet att det blir lugnare om ett tag.

Madeleine.

Ibland tittar jag på det och försöker greppa mina känslor för honom,

men likt frågor om livet, universum och döden slinker de iväg och blir ett blurr.

Alldeles för stort för min lilla hjärna att förstå… 

Madeleine.

Jag kan förstå varför människor tar livet av sig. Jag kan förstå att de vill slippa.
Det jag däremot inte förstår, inte kan ta till mig, är hur man kan göra så mot sin familj, alla sina vänner och älskade.
Att ta livet av sig är för mig en av de mest själviska handlingar som finns. Att man lämnar alla i outhärdlig sorg och vanmakt.

Min pappa dog en naturlig död, men jag vet att livet aldrig någonsin blev detsamma för de som älskade honom.
Tänk då hur det hade blivit om han lämnat oss frivilligt! Eller var det just det att han inte valde det som gjorde det extra hemskt?

Jag vet inte vad som är rätt eller fel för alla andra. Jag vet inte om jag mått tillräckligt dåligt för att ha ngt att säga till om,
men i min ångest och apati så var det de jag älskar som höll mig kvar på denna sidan.
Deras kärlek och omtanke höll mig kvar i livet.
Då, när det begav sig, stannade jag bara för deras skull. Idag är jag otroligt glad…obeskrivligt glad att jag inte kastade bort det här.
För mitt liv är helt underbart!

Jag hoppas att de som mår dåligt där ute får hjälp innan det är för sent. Och när det gäller de som är bortom all hjälp kan jag bara ledsamt sucka.

Madeleine.

På 1700-talet snörades kvinnorna åt så att de svimmade med jämna mellanrum och när korsetten sedan blev omodern så visade det sig att den ofta deformerade bröstkorgen.

På 1800-talet skulle man först vara bred om höfterna och föda många barn. Sedan skulle midjan vara getingsmal, höfterna obefintliga och brösten framhävas. Många opererade bort de två nedersta revbenen för att ”se ut som man skulle”.

På 1920-talet skulle man vara smal och rak. Brösten snörades ibland så hårt så att amningen slutade fungera.

1930-1950 skulle du ha hull, uppnosiga bröst och svällande lår. Dock gärna en markerad midja.

Sen höll ”mulligheten” i sig ett tag, trots Twiggy, för Hippierörelsen skrek ut att alla dög som de var!

1970 såg feministerna till att både BH & våg slängdes i soporna.

1980 skulle det vara lite gym och en rejäl solbränna, men det var fortfarande ok att ha lite hull.

1990-2000 kom det som fortfarande gäller idag. Vi ska vara smala, smala, smala, smala, SMALA TILL FÖRBANNELSE!!!!

Jag vill också vara smal. Jag vill väga 58-62 kg.
Och varför vill jag väga så lite?
Jo, för att Halle Berry visade sig ha det perfekta BMI:et.(20,85) Den ultimata kroppen! Och för att jag läst att kvinnor ska väga längden i cm minus tio.
Men…..Jag tycker inte att Halle Berry är snyggast. Jag tycker hon är för benig.
Och när jag vägde 55 kilo så försvann min stjärt! Bara det var ju astråkigt =P
Och allt det här gör mig bara så förbannad!
Om jag hade levt på slutet av 1800-talet, skulle jag opererat bort två av mina revben?
Skulle jag snörat åt mina stackars bröst så hårt att mjölkkanalerna sprängdes om jag varit ung på 1920-talet.
Fy fan, säger jag bara! Fy fan!

Nästa vecka ska jag börja träna igen, men det ska jag göra för att min kropp ska orka bära mig tills jag blir gammal.
Det ska jag göra för att min kropp ska må bra, för att jag ska bli gladare.
För att få starkare skelett och snabbare reaktionsförmåga. För att försöka undvika hjärt-kärlsjukdomar och annan skit.

Visst; Då kanske magen krymper och kroppen formar om sig. Eller inte. Men jag vill må bättre. Jag vill orka mer.
Och jag ska verkligen försöka att fnysa åt anorektikerna på tv som uppmanar en att spy upp maten eller inte äta alls.
Jag har bara ett liv och jag vill njuta.

Och till alla andra där ute, alla ni snälla människor =)
Jag älskar er precis som ni är! Tjocka som smala, mulliga som storbröstade, de med smal midja och de med ingen midja.

Och om jag skulle slåss med Kate Moss ngn gång, den patetiska knarkaren, så skulle jag vinna ^^

Madeleine.

Källhänvisning: http://www.mimersbrunn.se/skoenhetsideal_i_dagens_samhaelle_449.htm

Madeleine.

Men bestäm er nu, för helvete, och sluta upp med att skrämma oss!

Dessutom är det nog större risk att få en propp i hjärnan eller ett kassaskåp i huvudet än att dö av svininfluensan, men tipsa inte tidningarna om det!

Madeleine.