Overklig.

Jag har ett jättevackert foto på Niclas ovanpå min jobbdator.

Ibland tittar jag på det och försöker greppa mina känslor för honom,

men likt frågor om livet, universum och döden slinker de iväg och blir ett blurr.

Alldeles för stort för min lilla hjärna att förstå… 

Madeleine.

Alexander Rybak

Mobbad och dissad.
Antar att Alexander fick sin revansch, och det med råge.
Hela Europa älskar honom, så se hur grovt ni misslyckades; alla kritiker och svaga människor.
Ni klarade inte av att trycka ner honom.

Madeleine.

Döden.

Om det är något som verkligen skrämmer mig så är det döden. Det finns ingenting som gör mig så iskallt panikslagen och rädd. Jag kan blockera tankarna kring den när jag är vaken, de få gånger de dyker upp, genom att aktivt tänka på något annat eller börja sjunga på Monty Pythons ”Always look on the bright side of life”. Men det är när jag håller på att somna, i gränslandet mellan vakenhet och sömn, som den smiter in. Den hänsynslösa dödsångesten. Bara ni som känt likadant vet hur den skräcken känns. Att inse att man inte längre ska finnas till. Inte kunna tänka. Inte kunna älska, le, skratta, fundera, gå på bio, prata, höra, äta, dricka, bli berusad, läsa, känna gräset under fötterna…
Det ultimata och skoningslösa slutet. Att veta att man en dag ska ligga där och bara ha en hundradels sekund kvar att leva.
Och jag kan inte göra något åt det utom att försöka lära mig att inte släppa in tankarna och trösta mig med att ju äldre jag blir desto mer sällan kommer de överhuvudtaget.

De två andra sakerna som skrämmer mig är hjärtesorg och att kräkas.

Madeleine.

Önskan.

Kan inte ngn där ute uppfinna en bilstereo som är röststyrd och på ngt sätt kopplad till nätet så man bara kan sitta i bilen och säga gruppens namn och så dyker alla deras låtar upp?! (Bilversion av Spotify)
Då kan man lugnt köra runt och bara säga;

-Incubus.
-Nästa.
-Höj.
-Pausa.
-Stopp.
-Death Cab for Cutie.
-Spola fram.
-Spela.

Eller om man vill vara lite coolare kan man ju ta det på engelska

Madeleine.

Total lycka.

Händer det att ni upplever det? Den totala och nästan outhärdliga lyckan. Senast jag kände den var i Maspalomas på Gran Canaria. Jag satt i en av solstolarna en bit ifrån poolen. Det var ganska tomt på folk och solen hade börjat sin nedstigning. Jag tittade upp på den klarblå himlen, palmerna och hotellets vita väggar och kände hur den porlade upp inifrån samtidigt som duvorna kuttrade runt omkring mig. Då känns allt perfekt. Världen är trygg. Världen är glad. Livet är precis som det ska vara och insikten får ögonen att tåra sig en smula. Den gången höll det i sig i sig en ganska lång stund, men den hade hunnit försvinna när älsklingen kom tillbaka från att ha simmat i poolen.
Jag är lycklig varje dag, men den outspädda versionen upplever jag inte ofta.

Madeleine.

Tomhet

Blicken far över vägarna, många bilar viner förbi. Det sitter tre familjemedlemmar med mig i bilen. På rastställen möts jag av personal och gäster som pratar om ditten och datten. En och annan fågel flyger i skyn. Radion spelar, som vanligt, populärblaskmusik.
Allt detta till trots, det är tomt.
Ändå har jag bara varit borta ifrån min älskling i några timmar.

//Niclas

Yttrandefrihet

”Den tillträdande Natochefen Anders Fogh Rasmussen tänker inte be om ursäkt för de danska Muhammedkarikatyrerna.

”Hör nu på. I Danmark ber vi inte om ursäkt för att vi har yttrandefrihet” ”

 

Anledningen till att Jyllands-posten publicerade karikatyrenra, var att de hade en artikelserie där de uppmanade läsarna att avbilda Muhammed så som de själva såg honom. 40 bidrag skickades in, 12 av dessa publicerades, och en reaktion få av dess like uppstod. Handelsbojkott här och där, tillbakadragande av ambassadörer hit och dit, dödshot mot den och den, Sveriges och Danmarks ambassader sattes i brand i Syriens huvudstad, beväpnade män som kräver en ursäkt, bland många andra dör en 14årig pojke i samband med demonstrationer mot bilderna, en 16-åring skjuter ihjäl en italiensk präst som var försänkt i bön(han säger till polisen att han var påverkad av sin ilska mot de danska karikatyrerna), och detta är bara en ytterst liten del. 

Vad betyder en ursäkt ifrån någon, när du riktar en pistol mot huvudet på personen?

”Muslimsk tradition förbjuder all form av avbildning av islams profeter då det anses kunna leda till avgudadyrkan, till exempel att de troende börjar dyrka någon profet istället för Gud.” – Citat Wikipedia.

Detta har jag full respekt för och alla borde få ägna sig åt sin egen religion. Samtidigt bör andra människor respektera var mans religion. Ett drömsamhälle av allt att döma, tyvärr.

Skulle jag gå in i en kristen kyrka och skrika ut ”Kristendomen är en lögn, Gud är en gris”, är jag förmodligen dum i huvudet. Men om de som är församlade i kyrkan börjar skrika tillbaka eller kasta en handgranat mot mig, är de så mkt bättre funtade där uppe? Än värre skulle det vara om de församlade drog mig, och vad jag nu tillhör för folkgrupp, över en kam. Att de börjar döda folk som tillhör min ”grupp”, eller att inte köpa något av det min granne säljer på blocket. Låt säga att de letar upp min gammelfarfar och kräver honom på en ursäkt för det jag har gjort.

Om man bryter ner det, tycker jag att det hamnar någonstans på den här nivån.

Yttrandefriheten är viktig, och folk måste kunna säga vad de vill. Vore vi lika fria annars? Detta medför dock att vilken idiot som helst kan säga vad som helst, men det får man ta. Det är en liten uppoffring vi alla måste göra.

//Niclas

Hemma sjuk

Jag har varit sjuk sedan i Torsdags förra veckan, och börjar så smått tröttna på att inte orka göra någonting. Det enda som har räddat mig ifrån tristessen, är att jag vet att den jag älskar kommer att komma hem ifrån jobbet snart. När jag precis blivit sjuk, kom hon hem med tabletter som lindrar halsont och Kan Jang mot min hosta. Hon är helt enkelt underbar!

Just nu när jag skriver inlägget, ligger Niki och värmer mina kalla fötter. Väldigt mysigt. När jag skrivit klart ska jag återgå till boken jag läser just nu. Den heter ”Över Näktergalens Golv”, är skriven av Lian Hearn, och ingår i serien ”Sagan om klanen Otori”. En mkt bra bok, speciellt om man gillar att det händer saker hela tiden. Det är som att se på värsta acitionrullen, fast då givetvis med böckernas magi av att kunna beskriva allt i minsta detalj, och inte en filmregissörs klocka, och filmens budget som begränsning. Boken handlar om en pojke som vuxit upp hos ett folkslag som kallas ”De gömda”. En dag när han kommer hem till byn, från en av sina otillåtna upptäckfärder, är hela byn nedbränd och alla människor i den, brutalt mördade. Han snubblar på personerna som  har gjort det, men de lyckas inte döda honom. Istället tar de upp jakten på honom in i skogen. Så här spännande är den mer eller mindre hela tiden.

Åter till boken!

//Niclas

Musik

Vad vore man utan musiken? Funderar ibland på hur sjutton musiken blev till. Satt man där i grottan en dag och började trumma på bergsväggen, medan medgrottmänniskorna grymtade till takten?

Hade musiken någon nytta, eller fanns den där bara för nöjes skull? Kanske användes den för att locka till sig det motsatta könet, som påfågelns fjädrar, kanske sjöng olika stammar för att visa andra stammar att de hade bra samhörighet inom sin stam. Den hjälpte troligen det sociala livet på något sätt, svårt att tänka mig att de sjöng och spelade musik bara när de var själva.

Varför är inte ljudet ifrån en slagborr musik? Riktig growlmusik är på ett ungefär lika entonig kan jag tycka. Men många håller nog inte med mig. Kanske finns det människor som lyssnar på en slagborr och uppfattar det som musik!?

Musik för mig är känslor i olika former. Lyssnar man på glad musik(som man tycker är bra) känner man sig glad, lyssnar man på ledsen musik(som man tycker är bra) känner man sig lite nedstämd. Läste för ett par år sedan, eller förra månaden; minns inte riktigt, att musik man tycker om inte ger hörselskador på samma ljudnivåer som musik man uppfattar som jobbig/dålig. Det krävs alltså högre ljudnivåer för att få hörselskador, när man lyssnar på bra musik. Knepigt?

//Niclas

Hmm.

Undrar vad jag kommer säga till mig själv när jag ligger på min dödsbädd och uttalar mig som följer;

”Så… Madde… Du spenderade ungefär 9,4 år på jobbet. Var det kul? Du känner inte att du skulle kunnat gjort något roligare med den tiden? Bara en tanke såhär på slutet. Men det är ju ingen ide att grubbla över det nu… Gjort är gjort, som man säger.”

 

Madeleine.