Just nu.

En ny p-pillerkarta vittnar om hur tiden flyger iväg.

Att det har gått ännu en månad och att jag just nu inte hinner med att leva som jag vill.

Vakna, åka bil, jobba, åka bil och köra ärenden, äta, fixa grejer i huset/möta hantverkare/planera, sova……

Och världen utanför min innersta krets känns så ogästvänlig och farlig.

Som om den kan hoppa upp och bita mig i benet när som helst.

Men när jag är med dem jag älskar njuter jag ändå.

Då känns världen öm och moderlig igen.

Och jag vet att det blir lugnare om ett tag.

Madeleine.

Overklig.

Jag har ett jättevackert foto på Niclas ovanpå min jobbdator.

Ibland tittar jag på det och försöker greppa mina känslor för honom,

men likt frågor om livet, universum och döden slinker de iväg och blir ett blurr.

Alldeles för stort för min lilla hjärna att förstå… 

Madeleine.

Självmord.

Nu berör jag ett väldigt känsligt ämne, men det får mig att fundera så mycket att jag vill ventilera mig.
Jag älskar livet och hatar döden som en dag kommer att beröva mig från allt det underbara som världen ger.
Visst har livet nackdelar, men fördelarna överväger så otroligt mycket.

Jag kan förstå varför människor tar livet av sig. Jag kan förstå att de vill slippa.
Det jag däremot inte förstår, inte kan ta till mig, är hur man kan göra så mot sin familj, alla sina vänner och älskade.
Att ta livet av sig är för mig en av de mest själviska handlingar som finns. Att man lämnar alla i outhärdlig sorg och vanmakt.

Min pappa dog en naturlig död, men jag vet att livet aldrig någonsin blev detsamma för de som älskade honom.
Tänk då hur det hade blivit om han lämnat oss frivilligt! Eller var det just det att han inte valde det som gjorde det extra hemskt?

Jag vet inte vad som är rätt eller fel för alla andra. Jag vet inte om jag mått tillräckligt dåligt för att ha ngt att säga till om,
men i min ångest och apati så var det de jag älskar som höll mig kvar på denna sidan.
Deras kärlek och omtanke höll mig kvar i livet.
Då, när det begav sig, stannade jag bara för deras skull. Idag är jag otroligt glad…obeskrivligt glad att jag inte kastade bort det här.
För mitt liv är helt underbart!

Jag hoppas att de som mår dåligt där ute får hjälp innan det är för sent. Och när det gäller de som är bortom all hjälp kan jag bara ledsamt sucka.

Madeleine.

Ideal.

Skönheten ligger i betraktarens och tidens obarmhärtiga öga.

På 1700-talet snörades kvinnorna åt så att de svimmade med jämna mellanrum och när korsetten sedan blev omodern så visade det sig att den ofta deformerade bröstkorgen.

På 1800-talet skulle man först vara bred om höfterna och föda många barn. Sedan skulle midjan vara getingsmal, höfterna obefintliga och brösten framhävas. Många opererade bort de två nedersta revbenen för att ”se ut som man skulle”.

På 1920-talet skulle man vara smal och rak. Brösten snörades ibland så hårt så att amningen slutade fungera.

1930-1950 skulle du ha hull, uppnosiga bröst och svällande lår. Dock gärna en markerad midja.

Sen höll ”mulligheten” i sig ett tag, trots Twiggy, för Hippierörelsen skrek ut att alla dög som de var!

1970 såg feministerna till att både BH & våg slängdes i soporna.

1980 skulle det vara lite gym och en rejäl solbränna, men det var fortfarande ok att ha lite hull.

1990-2000 kom det som fortfarande gäller idag. Vi ska vara smala, smala, smala, smala, SMALA TILL FÖRBANNELSE!!!!

Jag vill också vara smal. Jag vill väga 58-62 kg.
Och varför vill jag väga så lite?
Jo, för att Halle Berry visade sig ha det perfekta BMI:et.(20,85) Den ultimata kroppen! Och för att jag läst att kvinnor ska väga längden i cm minus tio.
Men…..Jag tycker inte att Halle Berry är snyggast. Jag tycker hon är för benig.
Och när jag vägde 55 kilo så försvann min stjärt! Bara det var ju astråkigt =P
Och allt det här gör mig bara så förbannad!
Om jag hade levt på slutet av 1800-talet, skulle jag opererat bort två av mina revben?
Skulle jag snörat åt mina stackars bröst så hårt att mjölkkanalerna sprängdes om jag varit ung på 1920-talet.
Fy fan, säger jag bara! Fy fan!

Nästa vecka ska jag börja träna igen, men det ska jag göra för att min kropp ska orka bära mig tills jag blir gammal.
Det ska jag göra för att min kropp ska må bra, för att jag ska bli gladare.
För att få starkare skelett och snabbare reaktionsförmåga. För att försöka undvika hjärt-kärlsjukdomar och annan skit.

Visst; Då kanske magen krymper och kroppen formar om sig. Eller inte. Men jag vill må bättre. Jag vill orka mer.
Och jag ska verkligen försöka att fnysa åt anorektikerna på tv som uppmanar en att spy upp maten eller inte äta alls.
Jag har bara ett liv och jag vill njuta.

Och till alla andra där ute, alla ni snälla människor =)
Jag älskar er precis som ni är! Tjocka som smala, mulliga som storbröstade, de med smal midja och de med ingen midja.

Och om jag skulle slåss med Kate Moss ngn gång, den patetiska knarkaren, så skulle jag vinna ^^

Madeleine.

Källhänvisning: http://www.mimersbrunn.se/skoenhetsideal_i_dagens_samhaelle_449.htm

På riktigt?

Idag, när höststormen rasar och det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem, så känns Bibione som en dröm.
Som om det är alldeles för underbart och härligt för att vara sant…
Saknar dig, Bibi! <3

Madeleine.

Åh, vad de på nyheterna och i tidningarna är härliga!

Först skrämmer de en med att svininfluensan ska ta kål på hur många människor som helst!
Sen skriker de ut att man måste vaccinera sig för att skona sig själv och andra!
Idag sa de att 16 av 22 på en vårdinrättning fått feber och frossa av vaccinet för att i nästa andetag konstatera att vaccinet kommer att bli försenat…

Men bestäm er nu, för helvete, och sluta upp med att skrämma oss!

Dessutom är det nog större risk att få en propp i hjärnan eller ett kassaskåp i huvudet än att dö av svininfluensan, men tipsa inte tidningarna om det!

Madeleine.

Nästan natt.

Så sömnig och trött. Jag har nästan alltid blivit det runt tiotiden. Riktigt trött. Men om jag håller mig vaken så går det över och sen dröjer det innan jag blir sömning igen. Om jag blir det alls.
Jag har aldrig velat gå och lägga mig tidigt. När jag var liten så förpestade jag mina föräldrars liv genom att vägra sova. Men om de bara hade låtit mig sitta uppe och titta på tv så hade det löst sig av sig självt. Min älskade pappa brukade försöka få mig trött. Men efter att ha lekt med mig i en evighet så var det han som fick gå och lägga sig medans underbara mamma tog över nattningen.

Jag har aldrig skämts över min mamma. Inte över ngn släkting. Kanske beror det på att jag förlorade pappa så tidigt att jag tvingades lära mig vad de man älskar betyder för en. Att man måste uppskatta dem så länge man kan. Nu när man är ”vuxen” så skäms knappt ngn för sina föräldrar men jag vet att väldigt många gjorde det som tonåringar. Min mamma fick följa med på våran klassresa i nian för jag var den enda som ville ha med en förälder. Hade inte börjat dricka heller så jag hade inget emot att ha med den som bestämde över mig mest.

Jag var inte alltid snäll mot min mamma.
Jag rymde hemifrån 1 gång.
Kom tillbaka till hotellet alldeles för sent en natt i Puerto Rico, men det var mest en norrmans fel… Som tur var så var han en snäll kille.
1 gång kom jag inte hem alls på natten. Det var strax efter att jag fått mitt körkort när jag valde att sova hos en kompis istället för att åka hem. Det var alldeles för sent för att ringa och sen sov jag till elva på morgonen. Stackars mamma! När jag väl ringde hem så hade hon nästan ringt polisen. Märk väl att detta var före sms:ernas tid!
För att inte tala om alla gånger man varit tyken, sur och lat.

Förlåt mig, mamma, för alla gånger jag sårat dig! Om du har sårat mig så minns jag det inte. Jag minns alla de gånger du låtit mig göra som jag ville, litandes på att jag kan sköta mig själv. Jag minns alla de gånger du inte tjatade hål i huvudet på en som andra föräldrar kunde göra. När du lät mig och Patrik spela Nintendo hela dagarna. När du lät oss sova hur länge som helst på helger och lov. Hur du tröstade mig när jag hade mardrömmar och skrämdes av svarta tankar. De gångerna du höll om mig när jag hade magsjuka och var livrädd för att kräkas. Och hur du starkt stod vid min sida när jag gick igenom den svåraste perioden i mitt liv hittills. Jag förstår inte hur du orkade fortsätta utan pappa, men det gjorde du och du är bäst.

Idag bestämmer jag över mig själv och jag försöker att vara klok, tålmodig, snäll, rolig och älskvärd. Men man kan alltid bli bättre och jag lär mig nya saker varje dag. Försöker varje dag att bli en bättre människa. Dels för min egen skull, men även för de som älskar mig. De som jag vill ska vara lyckliga och förstå att jag älskar dem. Och om det är någon som lär mig mycket om hur man ska vara så är det Niclas. Det går inte en dag utan att jag är tacksam för att få vara en del av hans liv.

Så blev klockan 22:32 och jag är inte sömnig längre.

Madeleine.

Drömmar.

Just nu skulle jag vilja sitta på en balkong. En balkong på ett hotell med utsikt över ett turkosfärgat hav.
En ljummen vind. Vita väggar. Färggranna blommor, palmer och en vilstol med mjuk dyna.
Nytvättad badrock. Färskpressad apelsinjuice, nybakta frallor, brieost och aprikosmarmelad.
En lätt puss på halsen av min yrvakna älskling.
Ingenting att göra på hela dagen, förutom att njuta, sola, äta och bada…

Madeleine.

Jessie.

Jag saknar dig.
Jag kommer alltid att älska dig.
Jag kommer aldrig att glömma dig.

Hoppas att du har det bra, underbara hund!

Madeleine.

Aftonbladet.

Tänkte nyss att jag skulle gå in på Aftonbladet på nätet och kolla om det hänt ngt nytt, men så ändrade jag mig.
Varför skulle jag gå in där och titta när allt de skriver om är elände.
Så jag lät bli =)

Madeleine.